"Människors utanförskap

Varje dag blir barn utsatta för fysisk och psykisk misshandel. Flera barn slår och är elaka mot enstaka individer utan att egentligen bry sig.
I FN's barnkonvention står det att "Alla barn har lika rättigheter och är lika mycket värda" .
Är det verkligen så i vårt samhälle? Svaret på den frågan är nej.
Sedan 1960-talet har mobbning aktivt förekommit.

Det finns ett flertal olika definitioner på vad mobbning är, men i Svenska Akademins ordlista betyder det att man utesluts ur kamratkretsen, blir illa behandlad och förtrycks.
Mobbning kan ske på olika sätt. Det finns psykisk mobbning som tex. Innebär utfrysning, verbal mobbning som innebär att man blir kallad olika saker, olika glåpord och sedan finns det fysisk mobbning, som då innebär slag och sparkar.

Det man måste veta är att det inte är den mobbades fel, utan mobbaren är ofta en person med starkt hävdelsebehov. Den som upplever sig mobbad har rätt att bli tagen på allvar.

Risken för mobbning är störst i en grupp där medlemmarna känner sig osäkra och det råder dålig stämning och intolerans.

Lagen om mobbning är tydlig. "Mobbning ska inte förekomma i skolan". Enligt brottsbalken så kan mobbning leda till åtal.
Skolan ska aktivt motverka alla former av kränkande behandling såsom mobbning och rasistiska beteenden.

Anser ni att skolan motverkar detta? Av egen erfarenhet så kan jag säga nej. I 6 skolår var jag hårt mobbad och skolan ingrep inte.
Skolan kan inte se vad som pågår på rasterna mellan barnen. Men när lärarna väl får veta så tror de att de räcker med att barnen tar i hand och säger förlåt och sen är allt över. Vilket önsketänkande.
Att bli mobbad för sitt utseende, att få höra att man ej duger endast för hur man ser ut är en hemsk känsla.
Min övervikt började redan när jag var endast några månader gammal och detta är något som jag har fått kämpa emot hela mitt liv. Jag har haft de hemskaste smeknamn och minnena från mina 6 första skolår är något som kommer hemsöka mig hela mitt liv.
De som ej varit mobbade tror att det är lätt att glömma och gå vidare, men ärren sitter djupt i hjärtat för evigt.
Att ta emot den skit som jag tog emot förstörde mycket för mig. Hade jag inte blivit så hårt mobbad för mitt hår, min vikt och hur jag såg ut helt enkelt, så hade jag kanske varit en annan person idag. Vem vill vara ett utstött och ensamt barn som 7åring?
Under de 6 åren så fanns där endast 1 person i min klass som aldrig sa ett ont ord om mig. Hon var min vän. Min enda vän. Denna vännen hade inga problem med mobbning under de 6 åren, hon var populär och smal och söt. Man trodde ju att ingen mobbar en smal och söt person. Men när vi började 6an så ändrades detta, vi hamnade i varsin klass och gled isär. Denna tjej blev mobbad för sitt utseende, för att hon var så liten. Hon kan ej gå upp i vikt hur mycket hon än vill. Så då lärde jag mig att de kvittar hur man ser ut, det är bara mobbaren som vill ha någon att hacka på, och då hittar dom den personen med sämst självförtroende, den som är lätt att trycka ner.

När jag började 6an så ändrades mitt liv, mobbningen slutade. Jag var en del av den populära gruppen, hade massor av vänner och var omtyckt. Den lyckan varade i något år, sen kom min plågoande, den person som har förföljt mig och mobbat mig sedan årskurs 8. Detta pågår fortfarande. Jag hade turen att de vänner som jag fick i 6an, fortfarande stannade vid min sida och stöttade mig. Vet inte vem jag skulle varit utan dem. När 9an slutade så var det bara en lättnad för mig då detta innebar att jag skulle slippa bli mobbad.

Det var då man började 1an, här, i Ljungby. Trodde allt skulle ändras, men även här visade det sig att jag var utanför. Jag kom till en helt ny skola, utan vänner och utan att känna någon.
Jag har föräldrar som alltid varit väldigt hårda med skolan, att den ska skötas. Men även dom tyckte att det bästa vore om jag hoppade av skolan. Mådde så psykiskt dåligt.
Som tur var så valde jag att stanna, och nu har jag flera underbara vänner i klassen. Två av dem har varit mitt stöd i mer än 2 år och kommer aldrig glömma dem.

Om jag idag hade fått välja mellan slag eller ord, så hade jag valt slagen. Hade hellre blivit utsatt för fysisk mobbning än psykisk då den ej sätter sig lika djupt i själen.

Tack vare att jag är så osäker på mig själv så blir man osäker på alla andra. Mitt självförtroende kommer alltid vara lågt och jag kommer alltid vara osäker, man kan bara hoppas att de blir mindre med tiden.

Har 2 utdrag ur 2 olika låttexter som jag vill dela med mig av. 2 texter som stämmer bra in på hur en person känner sig efter flera år av mobbning. Dessa låtar har inget med mobbning att göra, men det är bra texter.

Detta kommer från Hels låt Mörker
" Ser du mörkret i mitt hjärta. Ser du mörkret i min själ. Jag gråter utan tårar och jag hatar utan själ. Min smärta är begraven för att alltid glömmas bort"

Det sista kommer från Papa Roachs låt Scars
" I tear my heart open. I sow my self shut. My weakness is that I care to much. My scars remind me that the past is real. I tear my heart open just to feel".

Var jag än befinner mig, så kommer det alltid finnas någon person som kommer påminna mig om mitt förflutna, någon som alltid kommer känna sig mer mäktig om den får trycka ner någon annan. Det vi måste lära oss är att alla människor är lika mycket värda.



Elizabeth Johansson 7/12 2004"

Emma, Du räddade mig i gymnasiet. Tack för att du finns!

Tjipp.

/elliz -